Biljetterna på perrongen i Tabora/Tanzania

I ungdomen (1975) gjorde jag en upplevelserik tågresa med min yngre bror genom Tanzania. 

I början av 1900-talet byggde de tyska kolonialherrarna en järnväg från Dar es Salaam vid Indiska Oceanen till den lilla staden Kigoma vid Tanganyikasjön. Under alla decennier hade det inte varit några nämnvärda moderniseringar av vare sig tågen eller rälsen. Någon elektronisk signalsystem fanns inte. Allt sköttes manuellt. Vi hade köpt ToR-biljetter med möjligheten att stanna på vägen och planerade en övernattning i den lilla staden Tabora och en vid ändstationen i Kigoma. 

Tabora är känd från Afrika forskare och upptäcktsresande som t.ex. Livingstone, Speke och Burtons berättelser. Staden hade även en vis betydelse under slavhandelns tid då den var en viktig handelsknut mitt i Afrika. 

Det långsamma ångloket kämpande sig upp mot den tanzaniska högplatån och vi hade gott om tid att beskåda människorna på tåget och livet vid alla små stationer där främst kvinnor och unga män sålde frukter och annat att förtära till tågresenärerna. När vi efter en hel dag trötta kom fram till Tabora och gick av tåget så stod det en man i uniform från järnvägsbolaget och samlade in alla tågbiljetter. Utan att tänka mig för gav jag honom också våra biljetter. 

Först efter en timma kom jag på att det var ju ToR-biljetter som vi behövde för resten av resan. Jag fick en klump i halsen och nästan magknip av rädsla. Vi hade inte mycket pengar och kommunikationsmöjligheterna med föräldrarna i Dar es Salaam var nästan obefintliga på den tiden. Telefonnätet var mycket rudimentärt och att skicka ett brev tog flera veckor.

Vi sprang tillbaka till stationen som nu såg tom och ödelagd ut då det bara gick två tåg per dygn. Ett mot väster och ett mot öster. Dock såg jag att det var någon inne i ett litet rum i stationsbyggnaden. Jag knackade på dörren och funderade på vad biljett heter på Swahili. En leende man i proper uniform öppnade och hade våra biljetter i handen. Han hade sett att det var ToR-biljetter och förstod med en gång att det var därför vi kom tillbaka. Vi var ju de enda vita européerna som hade stigit av tåget så han kom ihåg oss. 

Vilken lättnad!!! Nu kunde resan fortsätta och mitt magknip försvann.