Alpencross med cykel

Efter många coronamånader med lockdown, stängda gränser och många restriktioner fick både jag och Gabi vår andra vaccinering i juli. Nu då även incidenserna i de flesta länderna är låga så bestämde vi oss för den sedan länge planerade cykelturen över Alperna. Längtan var stor efter så lång tid av ”isolering”.

Gabi har mycket mer erfarenhet av olika typer av ”Alpencross” både med cykel och vandringskängor. Hon har de senaste åren korsat Alperna på olika vägar fyra gånger. Nu var det dags för hennes femte och för mig den första turen. 

Vandringsvägen genom Inndalen, Zillerdalen och över passet Pfitscherjoch ner i Italien till den vackra lilla staden Vipiteno (eller Sterzing som den tysktalande ortsbefolkningen kallar den) hade Gabi redan vandrat. Hon svärmade över det vackra landskapet och de fina stigarna och välutbyggda cykelvägarna. En kort bit måste man åka buss eller taxi vilket jag som rookie tyckte kändes bra. Bara den tio km långa vandringsleden från vattenreservoaren Schlegeisspeicher upp till passet Pfitscherjoch skulle nog bli jobbig. Men på andra sidan passet finns det en utmärkt grus- och asfaltväg genom Pfischerdalen ner till Sterzing. En underbar downhillsträcka på ca. 3 mil. Det kändes lockande.

Vi startade hemma i Kolbermoor och rullade i fint väder fram till floden Inn som vi sedan följde söderut till österrikiska gränsen och staden Kufstein där vi åt en lätt lunch. På utmärkta cykelvägar fortsatte vi genom Inndalen till byn Radfeld för att övernatta på ett litet pensionat. En sträcka på 72 km. 

Den andra dagen tog vi det lugnt då vi bara hade fyra mil upp genom Zillerdalen till turistorten Mayrhofen. Vädret var fantastiskt och vi njöt av en lätt cykling med en hel del pauser för att beskåda den vackra tyrolska naturen. 

Dag tre var utmaningens dag för att ta oss över passet till Italien. Med en förbokat taxi åkte vi upp till Schlegeissspeicher (den vägen kan man inte cykla då den går genom många mörka tunnlar). Vid sjön sadlade vi cyklarna och hoppades att kunna rulla fram bra på vandringsvägen. Dock det visade sig att vägen var mycket utmattande och det var till stor del omöjligt att cykla. Men naturen var storslagen och otroligt vacker. Vi fick leda och bära cyklarna den mesta tiden ända upp till passhöjden. När jag tittade på min cykelapp såg jag att vi hade skjutit och burit upp cykeln 600 höjdmeter (typ 5 Uppsala domkyrkor). Det tog tid och vi var rätt möra när vi äntligen såg den italienska gränsstenen efter drygt tre timmar. Jag kan verkligen inte rekommendera den sträckan med cykel.

Då eftermiddagen var rätt framskriden och några oroväckande mörka moln syntes vid horisonten i väster hoppade vi över lunchpausen på stugan ”Pfitscherjochhaus”. Vi satte på oss vindjackorna för att susa ner i dalen på en utmärkt grusväg som sedan övergick i asfalt. Det blev tre underbara mil downhillåkning genom en av alpernas vackraste och avlägsnaste dalar (Pfischertal). Lyckliga och välbehållna framme i Sterzing tog vi in på ett fint hotell mitt på gågatan i denna gamla och mysiga lilla stad. 

Dagen efter åkte vi hem med tåget och kände oss lyckliga efter ett upplevelserikt och utmanande cykeläventyr. Jag vill säkert cykla över Alperna ännu en gång men då en annan väg.