Ett magiskt möte i Naro på Sicilien

Det var i slutet av oktober och den åttonde dagen av vår händelserika rundtur på Sicilien. Vi hade redan avklarat många fantastiska (Teater Greco i Taormina, Domen i Monreale) och äventyrliga (Etnas krater, trafiken i Palermo) upplevelser när vi en eftermiddag kom fram till södra delen av ön. Återigen erbjöd Sicilien oss ett exempel på sin otroliga kulturhistoriska rikedom: "Templens dal" nära Agrigento, ett grekiskt tempelkomplex från 400-talet f.Kr., spektakulärt beläget på en ås nära havet.

Vi kände redan en "kulturell övermättnad", så att vi enades om att inte längre besöka varje tempel eller kyrka. Detta övervägande hade vi när vi mot slutet av dagen närmade oss nästa boende på en Agriturismo (Coscio di Badia). Här styrde och ställde den makalösa Antonella, som tog hand om varje gäst med en speciell blandning av en gullig "Italenglish", ett utmärkt kök med produkter från sin egen gård och framför allt med en rustik hjärtlighet som inte tolererade några invändningar – en riktigt genuin siciliansk Mama! 

Från vårt lilla hus hade vi en fantastisk utsikt över de omgivande karga kullarna. På avstånd kunde man se havet och i norr var silhuetten av Etna uppenbar. Den sena eftermiddagssolen modellerade landskapet till ett ljuvligt sceneri med den lilla staden Naro som ett svalbo på en nära kulles topp. 

Det fanns ingenting om Naro i våra reseguider - förmodligen var denna stad för liten och för obetydlig. Ändå bestämde vi oss spontant för att göra ett kort besök på platsen. Snabbt över en slingrande väg nådde vi de första husen med vår lilla Fiat Panda. Vi kände oss med än gång desillusionerade: Vad som hade varit pittoreskt på avstånd visade sig vara en ganska avskalad, godtycklig småstad med fasader i behov av renovering, dåliga gator, sopsäckar längs husväggarna. Kanske var detta det riktiga, osminkade Sicilien? Strömmarna av turister tog uppenbarligen andra vägar, till exempel till Agrigento med sin polerade gamla stadskärna, som ligger bara 20-minuter bort. Över smala, guppiga gator nådde vi äntligen den sluttande, nästan öde platsen (Piazzan) framför kyrkan. Endast ett fåtal pojkar spelade högljudd fotboll framför kyrkans trappa. Och kyrkan själv – ja, barockfasad, skimrande gyllene i kvällssolen – men också där hade vi redan sett fler mer magnifika byggnader de senaste dagarna. Ändå ville vi ta en titt då vi ju redan var där ...

Il Doumo di Naro

Interiören i kyrkan var blygsam, föga spektakulär. Det fanns nog inga konstskatter att upptäcka här, tänkte vi. En lukt av fuktigt murverk låg i luften, mittskeppet var ganska kargt och dystert. Förutom vi, som de enda besökarna, såg vi lite längre fram i mittgången en äldre präst, som stod vänd mot altaret och böjd över en rad skrifter. Det kändes som om han stod och mediterade - vi ville inte störa. Ordlöst vände vi oss om och stängde den tunga dörren bakom oss så tyst som möjligt. Försiktigt gick vi nerför de delvis farligt ojämna trappstegen mot parkeringsplatsen på Piazzan. Vårt besök i kyrkan hade varat i knappt en halv minut.

När vi nästan var tillbaka vid bilen hörde vi glada rop bakom oss: De små fotbollshjältarna gestikulerade vilt och pekade upp mot kyrkan. Där framför den breda - på glänt öppna - kyrkportalen stod den gamla prästen och vinkade till oss med sparsamma gester att vi skulle komma upp till honom. Vi kände för en kort sekund skräck, men vi hade nog inget val ...

Väl tillbaka uppe på trappan såg vi hur gammal och liten prästen var. Han log och uppmanade oss att komma närmare med en vänlig, låg röst på italienska! Åh, det skulle bli ansträngande, med våra mycket rudimentära italienska språkkunskaper! Helt ovetande av detta, bjöd prästen in oss in i "sin" kyrka. Med små korta steg tog han täten och ledde oss fram till olika bilder av helgon och statyer. Tålmodigt förklarande han historien om respektive avbilder om och om igen. Han strålade upp varje gång han insåg att vi hade förstått vad han sa: Ett årtal (1520), en händelse från Nya Testamentet (den gråtande Magdalena som vaskade Jesus fötter med sina tårar), träslaget som predikstolen var gjord av (ek). Vi blev själva förvånade över hur vår förståelse av språket gradvis växte och ännu mer blev vi rörda av det sätt på vilket den gamle prästen förde oss närmare egenheter och skönheten i hans kyrka. För honom var den speciell, för honom var den vacker, för honom var det hans livs stolthet att ha fått verkat i denna kyrka! 

Och se där, kyrkan hade ytterligare en överraskning för oss: I slutet av gången öppnade prästen en dörr som vi inte hade sett i det skumma ljuset. Vi klev över tröskeln och stod i en ny kyrka! Vår förvåning gladde prästen uppenbart och han gick glatt framåt, pekade till vänster och till höger när han fortsatte att berätta. Han var nu på väg mot en imponerande, 3 m hög ekdörr med vackra sniderier. Nästan vördnadsfullt öppnade han de två dörrflyglarna för oss så vi kunde titta in i en tredje kyrka (liksom en rysk babushka docka – en kyrka, i en kyrka, i en kyrka)! Denna var nu mycket mindre än de tidigare, nästan ett kapell bara, men säkert den äldsta av de tre byggnaderna. Detta kunde vi se på de romanska bågarna, det lilla högt uppe i mittskeppet placerade fönstret och det utsmyckade mosaikgolvet av vit och röd marmor. Vi hade redan beundrat samma mönster några dagar tidigare i den normandiska katedralen i Cefalú, och den katedralen var nästan 1000 år gammal! Tyst stod vi kvar på tröskeln, gick inte in i detta kapell, bara tittade förundrat. Knappast hade någon turist någonsin haft möjlighet att se detta! Så småningom vände sig den gamla prästen om, log mot oss och började berätta om de underbara och uppenbarligen mycket gamla sniderierna på träportalen. De skildrade olika händelser från livet av den Heliga Augustinus. 

Sedan återvände vi sakta tillbaka till utgången och vi märkte att det fanns många fuktiga fläckar och vattenfläckar i kyrkans väggar. Det rådde ingen tvekan om att det fanns ett akut behov av renovering. Men vad skulle det kosta och var skulle alla pengar komma ifrån, här i detta fattiga område på Sicilien? Det var en smärtsam tanke för mig – men hur mycket mer smärtade säkert denna omständighet för denna vänliga och ensamma präst! Kanske fruktade han att ingen efter honom skulle riktigt bry sig om ”hans” kyrka. Det var kanske därför som det var ett stort nöje för honom att berätta några historier och visa den egentliga skönheten bakom fasaden för oss två enfaldiga och bortskämda turister! Vi kände oss hedrade och generade när han följde med oss tillbaka till utgången efter 30 rörande och oförglömliga minuter. Vinkande och med stor värme tog han ett ordrikt avsked av oss när vi gick nerför trapporna till Piazzan. 

I tystnad gick vi tillbaka till vår bil - vi var stumma av det vi hade upplevt. Väl framme vid bilen började kyrkans klockor plötsligt att ringa! Vi tittade på varandra och hade samma outtalade tanke: Det var en avskedshälsning från prästen till oss. Nu låter detta kanske lite förmätet, olämpligt och pinsamt men hela upplevelsen med en personlig guidning av denna vänliga man och avslutet med klockorna berörde oss djupt och det kom att genljuda under en lång tid ...